Det känns trösterikt att titta på gamla bilder. Så här såg det ut på framsidan för ett år sedan. Då hade vi flyttat färdigt jorden och planat ut en del av tomten. Och i dag är här grönt och frodigt. När jag ser det här så känns det ändå som om det finns hopp om baksidan också. Förhoppningsvis behöver vi inte ha studentfest i jordhögarna nästa sommar...
Ibland undrar jag när den dagen kommer då vi bara ska sitta i vår trädgård och i vårt hus och njuta. Utan att lyfta ett finger. Kommer den dagen någonsin? Jag har ett svagt minne av att det var därför vi sålde vårt förra hus, flyttade till lägenhet och bara njöt av INGA måsten. Men jag har också ett svagt minne av att vi tröttnade på det till slut. När maken satt på hallgolvet och snickrade en kryddhylla för att få skapa lite - DÅ insåg vi att vi behövde lite mer att sätta tänderna i.
