Våga vägra utvecklingssamtal

Ja, jag har tre söner. Förlåt.
Ja, de har alltid varit rätt busiga. Förlåt.
Ja, de är fulla i fan allihop. Förlåt.
Ja, de går sin egen väg. Förlåt.
Ja, de har en jäkla massa humor och skrattar och pratar mycket. FÖRLÅT.

Jag tror mig om att maken och jag har uppfostat tre rätt kreativa, smarta, roliga, självständiga ungar.
Men på dagis och i skolan får vi g- i betyg.
Det har alltid varit så. Jag vet inte hur många (förbannade) utvecklingssamtal jag varit på under åren. Och alltid samma visa:
Sitter inte still. Lyssnar inte när läraren ryter till. Leker pajas. Pratar för mycket.

Bla, bla, bla, bla.

Så nu ska jag tänka över hur vi ska göra för att få fason på den här tredje ungen. Och återkomma i ärendet.

Hoppa och skit.
Jag älskar mina ungar och tycker att de är helt fantastiska.
Men jag kanske får fundera över vad det är hos mig som gör att de har så svårt för auktoriteter och för att sitta stilla...

Eller så skiter jag i att fundera över det och låter dem vara som de är.

Fotbollsfrun och jag

Käre kollegan firade i går kväll. Hans hundrade inlägg på bloggen blev en hyllning till favoritbloggarna. Min besöker han av ren nyfikenhet. De andra för att de är så jävla bra. Fan.

Fotbollsfrun fanns med på listan. En av mina absoluta favoriter. Hon är beroendeframkallande om man gillar hennes humor. Har ni missat henne? Detär inte för sent att läsa ikapp.

Annars? Var på utvecklingssamtal för Lilleman ikväll. Hur ska han klara sig igenom livet? Och hur ska jag överleva som mamma? God hilfe! Ska bara se till några maskiner tvätt och lite disk så återkommer jag till ämnet.