Kvällning...

...i folkhemmet.

I kväll gick det så långt att en av storkillarna drog modemet och krävde att vi skulle fixa glögg och pepparkakor.

Hans ord är min lag.

Nu rundar vi av den här dagen!

Livet efter...

...idol. Hur känns det?

Frågorna ställs till deltagarna som nu ska stå på egna ben - utan återkommande rutiner på fredagskvällarna.

Men vi andra då? Vem bryr sig om oss som lagt upp våra liv efter bästa sändningstid på fredagar?Ingen frågar hur vi mår...

Tack och lov blev vi bortbjudna på glöggkväll på fredag. Första stapplande stegen utan idol... vi kommer att överleva!

Det finns bara ...

...två saker jag önskar mig just nu. Sen är livet fullkomligt. I evighet. Amen.

Dessa och en kofta på Jolina.

Jag vet inte riktigt hur jag ska övertyga maken om nödvändigheten i att tillfredsställa mina behov... Speciellt inte när koftan kostar som en bra begagnad bil...

Att leva med djur...

...är en ynnest.

Bara detta: en kisse som vill ligga så nära han bara kan och som spinner så att hela sängen skakar.

Nu i juletider pratas det härhemma om önskelistor med ormar och kaniner och hamstrar och annan skit och bråte. Jag älskar att ha djur omkring mig. Men just där vid ormar går nog ändå min gräns. Och varken en hamster eller en kanin skulle nog överleva så många timmar här hemma.

Det är okej att säga nej va?

Harry Potter kapitelläsning

Ännu en son har blivit läskunnig. Alla skyltar, alla tidningar, alla lappar - allt ska läsas och tolkas högt. De första böckerna - de med bara några ord per sida läsases av lilleman själv om kvällarna.

Nu ikväll inleddes dessutom eran med kapitelbokläsning.

Maken och Lilleman påbörjade Harry Potter-bok nr 1.

Herregud. Det var inte länge sedan vi satt där med storkillarna och läste kapitel efter kapitel, kväll efter kväll.

Nostalgin rusar genom blodet på mig. Alla stadier med de där älskade ungarna. 

Jag minns speciellt när vi kommit hem med förste sonen. Vi satt i köket och fikade, maken och jag, den lille sov i sin säng och vi kunde njutit av stunden. Utanför på gatan passerade en mamma med en fyraåring. Vad händer då? Jag börjar stortjuta och skriker rakt ut: Hur gör man för att få dem att överleva så lääänge????

Nu har snart 18 år gått. Och inte bara en, utan tre, har överlevt. Rätt gott facit tycker jag!