Ibland blir jag alldeles till mig. Som en galen hund. Tuggar fradga och skäller. Springer efter och gläfser.
För att jag tycker (just då) att det är det bästa sättet att få fason på dem.
Sen när jag för andra gången på en dag, utan att ha bett om det, välkomnas till dukat bord och serveras varm mat (inte ens rester...) undrar jag om det inte är bättre att ha en lite mjukare framtoning.
Jag biter mig i tungan och inser att det är inga barn jag har att göra med längre. Det är unga män. Som när de själva vill är helt fantastiskt underbara!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar